Men för i hela helvete!

Jag ser bättre, kanske. Det är svårt att säga för Dr. Pannbens kollega, hon som nu har hand om mig. Hon säger att det ser lite lugnare ut i ögat nu men att det fortfarande finns kvar fläckar av någonting oidentifierbart. Hon är lugn som en filbunke och sävlig som få. Jo, tack jag ser det. Eller ser inte, eller hur vi nu ska säga.

Så, nytt fint foto idag, ny fin, stor nedknarkad pupill, fortfarande ingen säker lösning i sikte. Ny tid om två veckor då det blir en ny bild och antagligen en ny uppföljning efter det, och en till efter det. Gaaahhh!!

-Om det här hjälper nu då, och jag ser bättre och bättre, kommer det här vara en behandling som måste tas regelbundet då eller var sprutan en engångsgrej?

Det kan hon inte svara på, Dr. Sävlig. Hon kan nämligen inte se in i framtiden. Nähäää!?! Det trodde jag förstår du. Dumt av mig. Hon kunde tippa på att jag måste göra uppföljningar under nästkommande halvår och sedan vet ingen någonting. Jag får iaf inte köra bil, eftersom det kan bli problematiskt, som hon uttryckte det. No shit Sherlock?!

JAg vet inte om jag gillar hennes inställning. Jag vet inte om jag gillar henne alls. Jag vet fan inte om jag gillar någonting just nu. Just nu är allt skit och jag vill bara se ordentligt på ett ynka litet öga. Ska det vara så svårt? Varför kan jag inte bara få se ordentligt?

Jag vill ha tillbaka Dr. Pannben.

Bajs. Nu rinner det igen...