Jag tänker elaka tankar och jag ältar scenarion i mitt huvud beroende på om han är där eller inte. Ikväll var han inte där. Igår ignorerade han mig lika mycket som jag försöker ignorera honom. Han för att han är en idiot, jag för att jag försöker skrapa ihop skärvorna av mig själv för att kunna fungera nomalt på mina klasser.
Han är arg på mig.
Hon har försökt att stilla sitt dåliga samvete och förklarat sig för mina vänner, alltså hennes kollegor och medarbetare. Deras ord har väl inte varit sockersöta, deras kommentarer har inte varit förstående och deras förhållningssätt till henne har inte varit förlåtande. Det har hon nog berättat för honom, och mått lite mer dåligt och säkert haft lite mer dåligt samvete. Buhuhuuu...gråta ut lite och prata lite mer om hur hemsk jag är som har berättat detta "för alla". Hur dum jag är som inte vill prata med varken henne eller honom för att underlätta för dom.
Senaste veckan har säkert fått honom att inse att detta inte är något som han kan komma undan med. Såsom han alltid annars har gjort så lätt. Detta är inte något som han bara kan sopa under mattan. Den här gången måste han ta lite konsekvenser och då blir det ju genast jobbigt...Han sa till min chef förra måndagen att han inte förstod varför det har blivit en sån stor grej. Och nej, hur ska han kunna göra det? Det handlar ju om respekt, förtroende och professionalism, något som varken han, eller hon, vet vad det är.
Så nu är han arg.
På mig.
Det här är ju mitt fel, egentligen.
Det är jag som har satt dom i den här jobbiga situationen genom att berärtta om mitt brustna hjärta istället för att le, vara glad och hoppa och studsa. Det är allt mitt fel och nu ska jag straffas ännu mer.
Så känns det iaf...
Och ända kan jag inte stoppa tankarna från att undra var han var ikväll och vad han gjorde för mysigt med henne, istället för med mig.
Snälla någon,
skjut mig.
