It's NOT a date

Samtal avverkas på löpande band.
Inget beslut taget ännu så vi får se hur jag gör.
Om jag inte åker vinner hon, om jag åker vinner han.
Frågan är vad jag vinner på?

Ikväll ska vi äta mat och se om det funkar att vistas i samma lokal någon längre stund eller om jag måste slå honom på käften. En ursäkt skulle underlätta tror jag och det verkar som om den är nära. Men vad vet jag, jag har ju haft fel förr...

Pissed off!

Rosor är röda,
Violer är blå,
Pojkar är dumma
och tjejer likaså.

Ljus i mörker?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att det visst inte bara var hon, den där andra, som han valde att vara med.

Ikväll innan mina pass kröp det fram att det finns en till som träffat honom. Sedan i somras och nu under hösten har han bollat med oss båda (eller oss tre? Lite oklart men skit samma). Hon, den andra, eller tredje, mår tydligen också väldigt dåligt över det här, hon visste ju om att vi träffades egentligen, men valde att lyssna på honom när han förnekade det..och sen, poff! Så satt hon där på pottan, eller ja, på honom kanske jag ska säga.

Jag känner mig lite dum nu, igen. Och lite ledsen för att tjejer så gärna hugger varandra i ryggen istället för att hålla varandras händer. Varför måste dom gå bakom ryggen? På mig. Varför går dom bakom ryggen på mig?

Men lite ljus i mörkret kanske det ändå är när jag i mitt innersta faktiskt känner att han inte är värd mig. Att han inte är någonting som jag saknar eller vill ha tillbaka, det gjorde inte ens ont när hon berättade det. Först blev jag arg i en millisekund, sen ryckte jag på axlarna och körde det mest pedagogiska gymintrot och det grymmaste cirkelpasset so far...så jag får väl vara nöjd med kvällen iaf.

Not so pleased anymore

Jag målar.
Färgen kommer inte räcka till både vardagsrum och sovrum.
Inte lika nöjd längre.
Inte alls.
..
Och samtal med först pappa och sedan mamma gör ingenting bättre.
Skuldkänslor orkar jag inte med just nu.
Särskilt inte för att jag råkar fylla år och ännu inte bestämt några planer med släkten.

Broken

När en person visar dig vem han verkligen är,

Tro på det då.



Jag önskar att jag hade litat på magkänslan när jag kände att något var fel första gången. Och andra gången. Och speciellt när jag kände att han hade träffat någon annan.





Då kanske jag hade sluppit att må så här dåligt just nu.
När han nu av respekt för mig, har ringt och talat om att han har träffat någon ny som allt känns så bra med. Allt känns så bra med hon den andra, nya, tjejen på gymmet, som han av slump bara träffade på nyår uppe i Åre...hon som visste allt om oss eftersom jag hade berättat för henne i förtroende några få veckor tidigare.

Henne har han valt nu.
Och hon har gått på det.



Men hans högsta önskan är fortfarnade att vi ska kunna vara bästa vänner resten av livet.



Vad fint.
Nu tar jag en sömntabeltt och hoppas att jag slipper mardrömmen imorgon.

...

Vi fortsätter konversationen på FB gällande jobb.
Tonen blir inte bättre än så här just nu.

Get over it.

Jag vill bara sova, utan att drömma, och vakna, utan att gråta..

Jag fick knark igårkväll.
Det behövdes.
Jag är ett vrak.
Kan inte stoppa varken käslor eller tårar att svämma över.

Jag är fortfarande trasig,
nu mer än någonsin.

Nu när jag vet att han inte vill ha mig,
trots att alla tidigare hinder plötsligt är borta...

Packning och panik

Jag faller i bitar.
Klamrar mig fast vid det lilla förstånd jag tror mig ha kvar och ser bortom svikna löften, avbokade möten och den totala ignoreringen.

Jag packar min väska, bokar taxi, duschar, skriver presentationer till konventet, trollar fram lockarna i håret, kollar facebook och skickar meddelanden till den som inte svarar, för över pengar till resekassan och lägger fram resekläderna. Tittar på min halvfulla resväska som skall återvända hem med övervikt om allt går som det ska over there.

Sen gråter jag, smörjer in ögonen på nytt med Total Eye Care och eksemet på armen med Night Balm.





God jul då...hoppas den blir helt ljuvlig,

för er.

...

Så här kan vi ju inte ha det...

Nu måste vi rycka upp mig.
Ta mig i kragen och se solen bakom alla jävla moln som inte ger med sig det minsta lilla för tillfället. Gårdagskvällen spenderades med gråten i halsen och förtvivlan i blick. Han fick lyssna och jag fick prata och säga allt det som jag inte fick sagt under lunchen. Och han fick förklara mer vad han egentligen menar med det han säger och känner, och jag fick ur mig att jag inte vill vara hans vän. Att jag inte kan ha någon kontakt med honom nu och att jag inte kommer svara om han ringer och att jag inte kommer hoppa och studsa på gymmet dom kvällarna som vi eventuellt kommer ses där.

-Men baby, tänk om jag ångrar mig då? Jag kommer ju vilja ringa dig om några dagar...

Ja, eller inte.
Schitzo.

Lunch

Hejdå, hejdå.

Nyckeln är åter inlämnad.



Jag mår bajs.
Diarée typ.

Förstår du vad du har gjort?

Jag kommer på mig själv med att gå och vara arg och bitter. Jag kommer på mig själv med att tro det värsta hela tiden. Jag tänker att jag minsann ska visa dig, låta dig smaka på din egna medicin. Och då kommer skuldkänslorna för att jag känner såhär, att jag tänker sådär. Jag är en dålig människa. En liten, sniken och hopplös liten skit som inte fattar någonting.

Och sen blir jag ledsen.
Riktigt ledsen i ögat och det är nära att jag låter det sippra fram, smärtan.
Då tar jag mig i kragen och förbannar dig igen.
Det är ditt fel.
Det är du som förstört allt.

Det är du.

Har försökt sätta rubrik i en kvart men det blir inte bättre än så här, f'låt...

Av snart ett år har den sista tiden varit riktigt dålig.
Sucky sucky shit shit. Tack och hej då, hejdå.
Buhu.

I förra veckan verkade det vända.
Det var precis som vår första tid.
Som jag har saknat den.

Sen kom denna veckan, och det
stora svarta hålet tillbaka.

Inte lika stort som tidigare,
men så mycket djupare.

Just nu behövs det så lite för att
förstöra så mycket. En blick, ett ord
eller en tanke raserar det som redan
är på väg att spricka.

Fråga: Hur länge ska man hålla fast i det som en gång var det bästa som fanns?

Insomnia

Jag sover som en kratta.
Drömmer som en galning.
Vet inte vem som är mest dum i huvudet?
Antagligen jag.

Sista vändan

Efter middag bestående av tre ägg efter combatklassen var det dax att snöra på sig löparskorna och ge dig ut i Observatorielunden tillsammans med Mr och kakan och en reporter för fitness. Sista måndagen med företagssnubbarna och jag hade lovat att vara med efter påtryckningar från Mr.

Jag sprang och sprang och sprang. Sen sjöng jag om Pellejöns för full hals och sprang ifrån gubbarna lite till. Sen var det slut och vi joggade tillbaka till gymmet för stretch och intervju.

Och sen gick vi hemåt.

Det var så det kändes iaf, precis som förrut.
Fast ändå inte. Hej då, hej då. Ring när du kommer hem.
So I did.
Och grät tills jag somnade.

Idag verkar det fortsätta.

"Du är den bästa som finns"

Men det räcker inte ibland. Skönt att höra men också bara jobbigt att veta att det inte räcker. Ibland räcker det inte med att vara den bästa som finns i hela världen, utan konkurrens. Ibland är inte ens det tillräckligt och det suger donkey's ass.

Men jag gråter iaf inte ikväll.
Alltid något.

Han ringer...

och jag svarar inte...

Jag tänker att om det är viktig så kan han prata in ett meddelande eller skicka ett sms om att han verkligen behöver nå mig...

Men vad vet jag.

Buhu för fan

Jag har nått fel på mina ögon.
Dom bara rinner hela tiden.
Kommer såna där jävla klara,
flytande droppar, H E L A tiden
sen igår kväll.

Undrar om det beror på att
nyckeln är inlämnad och väskan
är packad för hemskjutsning
till Gamla Stan.

Veckopendlingen är över.

Jag kommer nog sakna den iaf.

No comments

Nu lägger vi ner det här va?
Ja, jag tror det..

Att blunda och önska hårt....eller bara sprutan 3.0

Jo, det här med ögat. Igen då.

För två veckor sedan var jag var på något som sas skulle vara slutkontrollen av min härliga ögonsjukdom. Woop woop!

- Hör av dig om det blir sämre igen.
och ja ba:
- See yaaaa, and I wouldn't wanna beeee yaaaaa!

Under helgen märkte jag att det började hända grejor med synen och försökte därför få tag på Dr. Sävlig på Retinamottagningen igen igår. Det var ju lätt. Fick efter några runtriningar finally reda på mina alternativ, antagningen kunde jag vänta tills på onsdag och ringa på hennes telefontid mellan 10.30-11.00!! Hoppsan vad generös man kan vara med sin tid, en hel halvtimme?!?! Wow! Eller så kunde jag åka till St Eriks akutmottagning. Tjohoo.

Akuten blev det och efter viss påtryckning med hundvalpsögon, vassa armbågar och en sockersöt röst så kunde jag lämna akuten och gå direkt upp till Retina igen. Utan tidsbokning, hemska tanke, så får man tydligen inte göra. Fick jag höra sköterskorna mummla sinsemellan när jag kom upp på plan 4. Sen händer det som alltid händer när jag kommer och säger mitt personnummer, journalen öppnas, någon läser lite, tittar lite medlidsamt på mig och säger sedan:
-Vänta här, jag ska genast hämta doktorn...

Så självklart kunde Dr Sävlig ta emot mig, hon skulle kolla på mig pronto och det blev det lite bedövning i ögat här och lite pupillvidgande där och sedan klick, klick, kodakmoment, en ljusstrålen förstärkt med ett förstoringsglas in i lilla ögat. Hoppsan, hejsan, ja här är det lite oroligt kunde Dr S se och säga.

Nu ska jag tillbaka på torsdag morgon för mer bilder med kontrastvätska i blodet samt förhoppningsvis en inbokad tid för mer ändtarmscancersmedicin i ögat på fredag. O happy day. Ge mig gärna mer sprutor i ögat. do it. Det är det enda jag önskar mig i julklapp.