Den kom en ursäkt eller två.
Och löfte om att han kunde förtsätta be om ursäkt så länge det behövdes och så länge jag ville ha dom. Bara jag jobbar med honom. Bara jag någon gång kanske kan tänka mig att låta honom bygga upp tillit och förtroende igen så att vi kanske i framtiden kan vara vänner. För vi hade ju så grymt kul.
Själv var jag hungrig som ett djur, hade en tom blick och blodsockret nere i tårna den första halvtimmen så jag sa inte så mycket alls. Lyssnade mest och nickade lite där det passade bra, gav en kommentar där det var på sin plats och njöt av mina hemlagade köttbullar som han betalat (ja, det var det dyraste, nej jag orkade inte tre portioner, knappt ens en). När jag sedan bad honom om mer vatten och han frågade om det var så att han numera var min slav eftersom jag var arg på honom så sa jag bara att det inte är mer än rätt att han serverar mig nu efter ett år av service från mig. Ha! Sen kom han tillbaka och jag sa att jag faktiskt inte är arg på honom längre, jag orkar inte det, det tar för mycket av min energi att gå runt och vara arg och jag har lagt det bakom mig. Så. Status noll. Livet går vidare.
Jag har tagit emot hans ursäkt och tänker inte analysera om den var ärlig eller manipulativ. Det förlorar jag på, gör jag det är det fortfarande jag som går och är bitter. Jag väljer att se den som ärlig och uppriktig och som lite upprättelse att han bekräftat för mig att det faktiskt var han som var dum. Och egoistisk. Och en gris. Och behandlade mig och mina känslor på ett fult sätt. Och att jag inte förtjänade det över huvud taget. Inga undanflykter, inga kommentarer om att det inte varit på riktigt eller att jag och vi inte räknades. Insikterna hade varit många under de senaste månaderna. Jahaja. Tack, vad fint. Skönt att höra efter alla andra grodor som koppat ur hans mun.
Sen gick vi vår vanliga väg hemåt och skiljdes åt utanför konsum på hans gata. Det var fint att gå där, utan att ha ont i magen och utan att vara ledsen över att det blivit som det blivit. Lite lättare steg på något sätt. Han sa hej då och bad mig tänka igenom hur jag ville göra med den professionella delen av vår relation och om jag kan tänka mig att jobba med honom. Jag sa att det skulle jag göra, tänka på saken alltså, och sen får vi se hur det blir...
Så nu tänker jag, och bollar med chefen och med fina vänner, och funderar på om det faktiskt inte är så att jag är så jävla bra att ingen ska få stjäla min chans att representera mig själv på ett kick-ass konvent i vår?
Och löfte om att han kunde förtsätta be om ursäkt så länge det behövdes och så länge jag ville ha dom. Bara jag jobbar med honom. Bara jag någon gång kanske kan tänka mig att låta honom bygga upp tillit och förtroende igen så att vi kanske i framtiden kan vara vänner. För vi hade ju så grymt kul.
Själv var jag hungrig som ett djur, hade en tom blick och blodsockret nere i tårna den första halvtimmen så jag sa inte så mycket alls. Lyssnade mest och nickade lite där det passade bra, gav en kommentar där det var på sin plats och njöt av mina hemlagade köttbullar som han betalat (ja, det var det dyraste, nej jag orkade inte tre portioner, knappt ens en). När jag sedan bad honom om mer vatten och han frågade om det var så att han numera var min slav eftersom jag var arg på honom så sa jag bara att det inte är mer än rätt att han serverar mig nu efter ett år av service från mig. Ha! Sen kom han tillbaka och jag sa att jag faktiskt inte är arg på honom längre, jag orkar inte det, det tar för mycket av min energi att gå runt och vara arg och jag har lagt det bakom mig. Så. Status noll. Livet går vidare.
Jag har tagit emot hans ursäkt och tänker inte analysera om den var ärlig eller manipulativ. Det förlorar jag på, gör jag det är det fortfarande jag som går och är bitter. Jag väljer att se den som ärlig och uppriktig och som lite upprättelse att han bekräftat för mig att det faktiskt var han som var dum. Och egoistisk. Och en gris. Och behandlade mig och mina känslor på ett fult sätt. Och att jag inte förtjänade det över huvud taget. Inga undanflykter, inga kommentarer om att det inte varit på riktigt eller att jag och vi inte räknades. Insikterna hade varit många under de senaste månaderna. Jahaja. Tack, vad fint. Skönt att höra efter alla andra grodor som koppat ur hans mun.
Sen gick vi vår vanliga väg hemåt och skiljdes åt utanför konsum på hans gata. Det var fint att gå där, utan att ha ont i magen och utan att vara ledsen över att det blivit som det blivit. Lite lättare steg på något sätt. Han sa hej då och bad mig tänka igenom hur jag ville göra med den professionella delen av vår relation och om jag kan tänka mig att jobba med honom. Jag sa att det skulle jag göra, tänka på saken alltså, och sen får vi se hur det blir...
Så nu tänker jag, och bollar med chefen och med fina vänner, och funderar på om det faktiskt inte är så att jag är så jävla bra att ingen ska få stjäla min chans att representera mig själv på ett kick-ass konvent i vår?
