Jag är inte redo

Virrivarr i huvudet.
Uppriva känslor och innerliga spontana skratt omvartannat blandas med råge när vi ses och jag kan inte riktigt sortera eller tolka alla känslor som kommer och går.

Men det är bra att dom går.
Det är bra att jag säger nej.
Det är bra att jag är ärlig med mig själv i alla fall.

Och sen var det han den där andra.
Han som jag tror jag måste ge en chans, på riktigt,
om han alls är intresserad vill säga...

Näämen om man skulle ta och tralla vidare?

Jag njuter skadeglädjen med soppslev.
Utan att skämmas.

På något sätt känns det som lite upprättelse. Efter alla hennes förklaringar om hur hon verkligen kände att det dom hade var på riktigt. Att han verkligen älskade henne, på riktigt, imotsats till mig. Jag var ju aldrig på riktigt för varken honom eller henne. Eller var det bara så han sa för att få henne göra det hon egentligen visste var fel? Som hon trodde stenhårt på för att stilla sitt dåliga samvete.

Nästan tre månader, eller ja, vad vet jag, det kan ju lika gärna ha varit ett halvår, ett bortkastad jobb, brända broar och ett skamfilat förtroendekapital som numera är kört i botten. I vår krets, den som räknas.

Men det var det säkert värt.
Säkert.
Hon känner sig säkert inte alls blåst och bortgjord nu.
Inte alls.

Moahahaaa!!
Karma, It's a Bitch.

2011.03.23

Dagen har varit turbulent.
Jag har gråtit.
Mer av ilska än av ledsamhet.
Jag har berättat allt för min chef.
Jag har ventilerat och ältat med min söta J som jag saknar, nu mer än någonsin. Cc, E, A, S2 och H har också lyssnat och analyserat, dom har vridit och vänt på mig och mina upprivna sår och hjälpt mig fokusera på som måste göras och prioriters.
Jag har pratat med min andra chef om denna nya utveckling i vår smaklösa dokusåpa som aldrig vill ta slut och jag har tagit ställning till hennes nya information och börjat fundera på hennes förslag om framtiden.
Och jag har skrivit ett mail utan att skicka iväg det, ännu.

Jag vet varken ut eller in.
Eller jo, jag vet att jag inte är värd det här. Jag vet att jag förtjänar så mycket bättre och jag är den som dragit vinstlotten, jag vet det. Men känslan av att vara bortgjord, blåst och gjord till åtlöje gnager sig fast lite och gör mig instabil. Jag pendlar mellan toppar och dalar och det är utmattande. Jag är så trött. Trött i huvudet efter all ny info, trött i ögonen efter all gråt och trött i kroppen av uppgivenhet.

Tiden läker alla sår.
Man lär så länge man lever.

Efter idag är jag fullärd känner jag.
Jag vill inte lära mig något mer nu.
Och tiden, den får gärna gå i ultrarapid.
Fortsätter den så här långsamt så kanske jag förblöder.
Och det låter så jävla tråkigt.

Början på det jag vill säga dig

Jag förstår inte vad jag har gjort som är så hemskt att du inte kan vara hövlig gentemot mig.

Jag tycker inte att jag förtjänar att bli pissad på varje gång tillfälle ges.
Det här är inte mitt fel.

Du har pratat om respekt tidigare men det är klart och tydligt att du inte har någon för mig.
Det gör mig mer sårad och ledsen.



Det ligger under Utkast.
Jag vet inte om det räcker...

And still...

Jag pratar med min chef.
Om ditten och datten.
Och sen om situationen.

Hon förstår mig och tycker jag är för bra för honom. Att dom två förtjänar varandra eftersom dom är av samma skrot och korn. Och ja ja, vi får se hur länge det håller säger hon...eller det kanske är just därför, som det kanske kommer hålla, säger hon. Eftersom dom är likadana och passar ihop på det ruttna sättet, eftersom ingen av dom förtjänar någon som är bra så förtjänar dom varandra liksom.

Och jag håller med. Säger att dom inte kommer göra slut utan göra allt för att detta ska hålla. Det blev ju en sån stor grej och nu kan dom inte misslyckas, nu måste dom bevisa att detta är på riktigt. Så nej, jag skulle inte heller bli förvånad om det håller i sig...


But still,
det gör ont i alla fall.
 J ä t t e o n t .

Fortfarande.

Fakir Sandy

Jag plågar mig själv med att titta på bilder som uppdateras på FB. Det är event i Båstad, det som vi var iväg och preppade i somras tillsammans. Jag skule varit där men uppenbarligen är jag utbytt även där. Nu är han där med henne. Jag gjorde allt jobb och någon annan får njuta av det...

Men som finaste E sa idag på gymmet: -Men vad får hon egentligen, i slutändan?

Ja, egentligen...det är ju inget jag vill ha längre, men det gör ändå ont. Jag fick ändå en lite ont i magen när jag ser att han inte längre är vän med mamman till barnen och jag antar att det är för att hon inte vill vara hans vän på FB nu när han har träffat någon annan. Hon är säkert pissed och jag vet att hon ger honom det helvete som jag inte kan göra.

Och den vetskapen är den enda bra aspekten just nu när det gäller den här härvan...Är jag en hemsk männsika som känner så?

Every action has a reaction

Jag funderar på om jag ska prata med henne.
Sen tänker jag att det inte skulle vara någon bra idé alls.
För vad skulle det ge mig?
Skulle jag må bättre av att säga det jag tycker och tänker?

Eller skulle det bara hjälpa henne att trampa vidare över och igenom de spillror som en gång brukade vara jag.

Jag är inte som du, the re-run version

Det finns ett inlägg jag borde skriva till den som jag förrut såg på med ett rosa skimmer. Han som efter 1 år helt plötsligt bestämde sig för att ingenting var på riktigt, eller att han hade ljugit hela året. Det är fortfarande oklart vad han egentligen menade. Utan ryggrad, ärlighet och känsla för respekt kan det vara svårt att stå upp för sina ord och känslor, istället tänker man på sitt och kläcker ur sig: -Vi har aldrig haft någonting på riktigt. Vi har aldrig varit tillsammans... Nehee nej, inte det? Så nu vill du alltså INTE dela resten av ditt liv med mig som du ville förra veckan? Att vi i princip har bott ihop det senaste året räknas inte? Nehee, fel av mig. Och så var det det där med hon den andra. Som han absolut inte hade träffat. Eller hur var det nu igen? Som han visst hade träffat och som det nu känns sååååå rätt med, så var det ja...

Jag borde skriva om hur din blick flackar undrande varje gång vi stöter på varandra, om hur du inte kan hälsa längre, om hur du ignorerar mig som om allt är mitt fel, om hur du vägrar att ta konsekvernserna för dina handlingar, om hur ont det gör att bli pissad på igen och igen och igen, om hur liten du numera är i mina ögon, om hur ont det gör i hjärtat att bli sviken av den som jag för ett tag trodde betydde mest. Om hur ni krossade mig.

Jag borde ringa och be dig dra åt helvete en gång för alla. Skrika och härja och fråga hur dum i huvudet du egentligen är? Berätta hur illa du har sårat mig, mer än någon annan någonsin har gjort tidigare. Ever. Fråga hur du tänker när du bestämmer dig för att totalt bortse från mina känslor, krossar mig, och sedan förväntar dig att jag fortfarande ska hoppa och studsa för din skull? Hur du har mage att sedan ge mig skulden för att det numera är lite jobbigt att vara du eftersom mina vänner inte längre ser på dig med samma vänliga ögon längre.

Men du är inte värd all tid och energi som det skulle gå åt till att skriva ett sådant inlägg. Du är inte värd att ägna en ytterligare tanke eller fundering. Det är inte så mycket mer att göra än att gå vidare utan dig, utan din egoism, utan din respektlöshet, utan din feghet och rädsla för konfliker, och utan din icke existerande ryggrad.

Så jag låter bli.
Jag skriver inte det där inlägget som jag haft i mitt huvud sedan jag hörde om dina senaste patetiska och barnsliga ignorerande handlingar mot mina nära. Jag är inte som du. Än är jag inte blind, jag ser fortfarande. Jag ser en liten olycklg människa med ett enormt bekräftelsebehov. En liten rädd skit som inte har riktiga vänner eller relationer eftersom han inte vågar visa vem han egentligen är, innerst inne.

Så jag låter bli eftersom jag inte är som du. Du är inte värd mig och du förtjänar inte mina tankar eller ord längre.

Jag är starkare nu, jag håller huvudet högt, och min ryggrad är fortfarande intakt.

Thank Gaaaad.

Amen.

But why?

Jag tänker elaka tankar och jag ältar scenarion i mitt huvud beroende på om han är där eller inte. Ikväll var han inte där. Igår ignorerade han mig lika mycket som jag försöker ignorera honom. Han för att han är en idiot, jag för att jag försöker skrapa ihop skärvorna av mig själv för att kunna fungera nomalt på mina klasser.

Han är arg på mig. 

Hon har försökt att stilla sitt dåliga samvete och förklarat sig för mina vänner, alltså hennes kollegor och medarbetare. Deras ord har väl inte varit sockersöta, deras kommentarer har inte varit förstående och deras förhållningssätt till henne har inte varit förlåtande. Det har hon nog berättat för honom, och mått lite mer dåligt och säkert haft lite mer dåligt samvete. Buhuhuuu...gråta ut lite och prata lite mer om hur hemsk jag är som har berättat detta "för alla". Hur dum jag är som inte vill prata med varken henne eller honom för att underlätta för dom.

Senaste veckan har säkert fått honom att inse att detta inte är något som han kan komma undan med. Såsom han alltid annars har gjort så lätt. Detta är inte något som han bara kan sopa under mattan. Den här gången måste han ta lite konsekvenser och då blir det ju genast jobbigt...Han sa till min chef förra måndagen att han inte förstod varför det har blivit en sån stor grej. Och nej, hur ska han kunna göra det? Det handlar ju om respekt, förtroende och professionalism, något som varken han, eller hon, vet vad det är.

Så nu är han arg.
På mig.
Det här är ju mitt fel, egentligen.
Det är jag som har satt dom i den här jobbiga situationen genom att berärtta om mitt brustna hjärta istället för att le, vara glad och hoppa och studsa. Det är allt mitt fel och nu ska jag straffas ännu mer.

Så känns det iaf...



Och ända kan jag inte stoppa tankarna från att undra var han var ikväll och vad han gjorde för mysigt med henne, istället för med mig.


Snälla någon,
skjut mig.

Om att vakna utan att gråta

Jag drömde att jag träffade henne. Hon hade skaffat rastaflätor så jag kände knappt igen henne. Hon ville försäkra sig att allt var lugnt mellan oss, jag sa att jag aldrig kommer respektera eller ha något förtroende för henne igen, varken privat eller professionellt. Hon sa att hon ville komma och köra mina klasser och att jag skulle komma på hennes, sen strök hon mig över kinden och lade huvudet på sne. Mitt svar var att hon sätter foten innanför min dörr på mina klasser så kommer jag sluta instruera. Jag vill aldrig mer se henne på mitt revir.

Då klappade hon sig på magen och sa att jag snart skulle få se mer av henne, och honom. Det var då jag boxade henne i magen och vaknade.

Olustig och nedstämd, för det här är inte jag.
Den här skärvan av mig är inte jag.


Men jag grät inte.

Inväntar styrkan

Det är med ord som med solstrålar - ju mer de koncentreras desto djupare bränner de.



När jag väl vet vad jag vill säga och hur jag vill säga det, då ska vi prata. Det kommer säkert att dröja några dagar ännu innan jag är redo och tillräckligt långt ifrån den värsta smärtan och besvikelsen.


Så länge funderar jag och väger varje ord i vågskål.

Jag vill bara sova, utan att drömma, och vakna, utan att gråta..

Jag fick knark igårkväll.
Det behövdes.
Jag är ett vrak.
Kan inte stoppa varken käslor eller tårar att svämma över.

Jag är fortfarande trasig,
nu mer än någonsin.

Nu när jag vet att han inte vill ha mig,
trots att alla tidigare hinder plötsligt är borta...

Packning och panik

Jag faller i bitar.
Klamrar mig fast vid det lilla förstånd jag tror mig ha kvar och ser bortom svikna löften, avbokade möten och den totala ignoreringen.

Jag packar min väska, bokar taxi, duschar, skriver presentationer till konventet, trollar fram lockarna i håret, kollar facebook och skickar meddelanden till den som inte svarar, för över pengar till resekassan och lägger fram resekläderna. Tittar på min halvfulla resväska som skall återvända hem med övervikt om allt går som det ska over there.

Sen gråter jag, smörjer in ögonen på nytt med Total Eye Care och eksemet på armen med Night Balm.





God jul då...hoppas den blir helt ljuvlig,

för er.

601:an

Så många inlägg och så mycket skitsnack.

Jag väljer att gråta och förbanna julen och stressen och min hemska inställning till allt som varit och som kommer nästa vecka. Jag vill dra något nytt som luktar gott över mig och sedan sova i en månad och vakna leendes. Jag vill, jag vill, jag vill!

Så jag stoppar huvudet i snön, struntar i bruncher och glöggmys, struntar i att handla julklapparna som fortfarande behöver köpas...Tar en bok, en filt och tänder ljusen.

Och hoppas att flighten ställs in.

Förstår du vad du har gjort?

Jag kommer på mig själv med att gå och vara arg och bitter. Jag kommer på mig själv med att tro det värsta hela tiden. Jag tänker att jag minsann ska visa dig, låta dig smaka på din egna medicin. Och då kommer skuldkänslorna för att jag känner såhär, att jag tänker sådär. Jag är en dålig människa. En liten, sniken och hopplös liten skit som inte fattar någonting.

Och sen blir jag ledsen.
Riktigt ledsen i ögat och det är nära att jag låter det sippra fram, smärtan.
Då tar jag mig i kragen och förbannar dig igen.
Det är ditt fel.
Det är du som förstört allt.

Det är du.

Insomnia

Jag sover som en kratta.
Drömmer som en galning.
Vet inte vem som är mest dum i huvudet?
Antagligen jag.

Känslomässigt försummad, Undergiven och Perfektionist

Halle och luja! Ikväll kommer Mary och förgyller min tillvaro.
Som jag längtar, vinterapi och Mary.
Finally!

Hon kommer ha skavsår i öronen.
Stackarn. Förstår nog inte vad hon
har gett sig in på....

Han har nämligen köpt en bok till sig själv.
Den heter "Lev som du vill och inte som du blivit lärd".
Igår kväll i soffan bläddrade han i den och
ojjade och hummade sig, helt på pricken,
det här är jag, dom skriver om mig, precis
så känner jag och so on.

Så nyfiken som jag är ville jag se vad
all the fuzz was about.

Och nu sitter jag här hålögd och nedstämd.
Dumma mig! Varför skulle jag läsa i just
den boken? Den var ju jobbig och skar
ända in i hjärtat.

Jag har testat och hittat mina livsteman nu.
Och ja, boken är spot ON i vissa meningar.
Helt på pricken, det här är jag, dom skriver
om mig, precis så känner jag och so on....
Barndom och föräldrar som omedvetet
format mig till den jag är idag..för i helvete
mamma och pappa! Vad har ni gjort!?

Till slut sa han åt mig att sluta läsa.
-Det blir bara problem om du fortsätter baby..

Jupp, enligt boken ska jag lägga benen
på ryggen och springa utav bara helvete.

Så hejdå, hejdå.

Vad är bäst egentligen...

Att bara dra sig ur utan att göra väsen av sig eller ska man satsa på exit med buller, muller och bång?

Confused...

Ska man gräva i det förflutna eller ska man bara blicka framåt?

Jag har en invit till information som jag inte vet om jag kan lite på. Varken på personen eller på innehållet i informationen.

Vem kan man egentligen lita på,
förutom sig själv och den egna inre rösten?

Du är jag och jag är du...

Det är jobbigt lite här och var just nu.
Både hemma och borta.

Jag önskar att jag kunde vara till bättre hjälp än vad jag är just nu. Jag önskar att jag kunde göra henne stark och beslutsam så hon på egen hand kan trycka på playknappen för sitt liv.

Det är inte hennes fel, någonstans.
Bara om hon stannar, med eller utan hjälp.

Då är det hennes fel.