Att vara bra på det man gör, eller inte....

Jag är typ bäst på allt. Seriöst. Och jag bor skitfint i gamla stan. Jag har koll och jag kan byta bildäck helt själv. Glad och trevlig, skattar och myser mest hela tiden. Och så är jag jävligt ödmjuk. Så.

Då tycker jag att det här med att baka verkar störtlöjligt, skattar när chefen frågar om hon skall beställa något till fikat imorgon. Hahaha, nejdå, jag har det under kontroll, ska baka och smaka, har ni tur finns det kvar tills imorgon också. Jaja, hon säger att jag får ringa om jag vill beställa något iaf. Bah!

Så. Väl hemkommen till Kborg ska det bakas. Först rekar jag lite och ringer mamma och frågar vad fan en långpanna är och måste den verkligen vara 40x32 cm som det står i receptet. Jag har inget ströbröd att smöra med men det går lika bra med kokos, whateva'! Smeten blir fiiiiin, och goooood, let me tell you! Mumma!! Jag är sååå bra!

När ugnen är varm åker långpannan in efter ett mindre missöde med smeten. Den är så jäkla seg och går inte riktigt att smeta ut...hallå?! Smet, smeta för fahn! Lyckas sådär halvdant och mamma, som är kvar i telefonen, skämtar om att det kanske ska bli en kärlekshög istället för kärleksmums. Hahaha, vi skrattar högt och plötsligt har det gått 10 minuter och kakan ska ut ur ugnen. Precis då frågar mamma hur det går med glasyren? Jo, för tusan, den är på G, men jag måste sluta prata i telefon och lägger på luren, slänger lite smör en kastrull, tittar på receptet för glasyr och ser att det ska vara kaffe i skiten också.

Kaffe. På Kborg finns det en fräsig kaffemaskin som jag inte riktigt vågat mig på ännu. Den har massa kranar och jag vet att man kan få fina espresso's från den. Leta lite i skåpen och hittar lite filter, letar lite till och hittar till slut kaffet, det stod rakt framför näsan på nedersta hyllan men blind som jag är så missar jag den. Det är mörkt ni vet, mörkerseendet är åt helvete och tio minuter senare inser jag att det luktar bränt från ugnen.
Och spisen.

River ner en handduk eftersom någon gömt den där vanten som man brukar använda, sliter ut en svartrykande långpanna ur ugnen, skjuter bort den översmälta smöret från spisen och slänger ner kakan på spishällen. Lite lätt brännskadad, ja, och rökskadad också...både jag och kakan. Det kan aldrig vara bra att andas in sån där svart rök. Plattan där smöret smälte? Ja, den är fortfarande på. Såklart. Och bränner nedre vänsterkanten lite till ja.. Sådär ja Sandy! Fiiiint serrú.

Och där står jag. Tittar på min förut så fina kaka, på den svartbrända kokosen, det svedda smöret och det berg av disk som jag lämnat efter mig. Ungefär här så sviker mitt tålamod. Jag läser på receptet och tittar på hur lång tid det ska ta och baka den där äckliga kakan som kollegan önskat. 1 timme står det. Varav 30 minuters jobb. Kollar klockan. Det har gått en timme. Jag är alltså klar. Jaha ja. Ska det vara så svårt? Nej just det...

Tänker att jag ska ringa till chefen men sen kommer jag ihåg vem och vad jag är. Bäst. På allt.

Visst är det så att alla gillar marängswiss?

Bilder? Jorå, det kommer.