Jag hatar honom.
Han gör mig illa, varje gång.
Jag lämnar honom som en urvriden disktrasa men fortsätter att längta till nästa gång vi ses. Jag älskar det han gör för mig men hatar smärtan han orsakar.
Fast jag får skylla mig själv.
Jag har orsakat det själv.
Jag vet det och han säger det till mig varje gång när jag säger åt honom att sluta göra mig illa. Han skrattar åt mig när jag skrattar med honom.
Jag hatar honom.
Han är bra för mig.
2 kommentarer:
Men gumman... detta inlägg gav mig en liten klump i bröstet... Dig ska man vara SNÄLL mot. Alltid! Usch... KRAAAAAM fina du.
Söta fina du, det är ingen fara med mig. Lovar.
PÖSS
Skicka en kommentar