Att inte låta allt bara vara som det är...

Det är så självklart men ändå så skört inom mig.

Jag tänker och grubblar, funderar och undrar vart vi är på väg. Det är för tidigt för det egentligen, jag vet. Så jag håller det för mig själv, till viss del. Lägger ett skämt om att vi ska ha en diskmaskin så snart vi har bestämt hur framtiden skall bli. Han säger nej, lugna ner dig lite nu, vi ska ju ha barn först. Barn kontra diskmaskin. Jag vet inte vem som är mest slut i huvudet, men antar att det är jag om jag inte aktar mig som ögat.

Det är lite farligt det här med åkband och berg-och dalbanor.
Pirrar lite väl mycket i magen ibland.