Som en liten anka....

Trampar jag febrilt för att hålla huvudet ovanför ytan...tramp tramp tramp, damp damp damp. Jag ler och nickar och lägger huvudet på sne och förstår situationen. Stackars liten. Ingenstans att bo och långt hemifrån, poor baby. Jag vill hjälpa, på riktigt, men kan inte.

-I'm sorry but there is nothing we can do right now..

Och så tröstar jag med mina ögon och peppar liten till att fortsätta kämpa bland alla andra som också står utan.



Så jag trampar vidare och ler och förstår...och hatar att inte kunna göra mer...
________________________________________________

Edit: Jag letar hostel för glatta livet. Det är fullt överallt, nästan, skam den som ger sig!