Jag har kommit på att jag aldrig kan ge mig.
Min tävlingsinstinkt är som ett tonårsstånd.
Den slår till flera gånger om dagen, överallt.
Spelar ingen större roll vad det gäller.
Poff säger det bara och så smäller det till.
Jag hoppar mest och bäst upp och ner för
en låda, eller springer snabbast fast min
kroppskriker åt mig att jag borde gå.
På ren och skär vilja vägrar jag ge upp.
Jag lyfter tyngst och sjunger by far bäst i
hela världen. Nåja. Jag kör bäst, jag har
tjockast hår, jag har destörsta läpparna,
barnen gillar mig bästoch jag är en jävlel
på att laga mat.
Och jag är världens bästa vän. Och flickvän.
My gaaaaad vad jag är bäst på det.
I could go on men då skulle det bli lite föööööööhhöööööör ego.
Nu till mysteriet.
Varför är det bara jag som vet det här?
Och varför kan jag inte nöja mig med
att bara vara medioker ibland?
It's a cööööörse I tell you.
(Bäst på att använda svengelska fraser lagom mycket och på rätt sätt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar