Så Mycket Bättre

Jag är trasig.

På riktigt.

Min finaste säger att jag sörjer något som gått bort och inte finns mer. Som kanske aldrig kommer finnas mer. Och jag tror henne. Jag håller mig för mig själv och pratar med mina närma, så mycket som det nu går att prata. Ibland går inte ens det. Det enda jag kan göra är att släppa på känslorna och låta det riva och slita och låta tårarna strömma fritt. Som nu.

Vi har pratat idag. Vi måste styra upp Åre. Vi måste planera och det kommer olägligt. Allt kommer alltid olägligt säger han. Han säger att han aldrig mått så dåligt och frågar hur jag mår, jag frågar om han vill höra sanningen eller om jag ska ljuga. Och så skrattar vi uppgivet. Det är en av de saker som jag saknar mest. Att få skratta. Vi kan alltid skratta, få varandra att skratta hejdlöst, även nu, mitt i allt elände. Sen pratar vi bara jobb men lyckas inte boka in det där mötet. Det får bli imorgon. Eller nått.

Jag skurar mer träplattor, jag lägger pussel på badrumsgolvet, jag tvingar mig själv att äta och dricka, fryser in matlädor, tvättar och plockar disk. Och jag känner allt som känns. Tungt men ändå förlösande på samma gång.

Sen börjar äntligen Så mycket bättre. Sista avsnittet och jag hoppas på gråtkalas. Ännu mer. Bring it or fuck off. Det är skönare efteråt har jag märkt. Och Lasse är så söt och påminner så mycket om pappa. Och Petter och Petra och Plura är mina nya kärlekar och Lill-Babs och Thomas känns härligt störda hur det än är...

Och när reklampausen kommer och signaturmelodin spelas känns det Så Mycket Bättre.

Men det blir bättre om vi är tillsammans..
Det bli bättre för o'o'oss...