Judgement Day

Okej. Fantastiskt pass.
Men det har samtidigt varit en berg-och dalbana idag.

I salen när jag har avslutat passet kommer Bella fram och säger att jag ska förbereda mig på att hon kan vara utanför och vänta för att gå in i salen. Tydligen skulle hon utvärdera instruktören på det passet som var efter mitt.

Och jag bryter samman. Inte i salen och inte inför mina deltagare, men jag går ut genom bakdörren och stannar där, skakandes. Min söta S går och tittar om hon ser henne och där sitter jag i ett hörn och gråter. Gråter av ilska och förbannelse för att hon har svikit mitt förtroende och förlorat min respekt, och för att jag reagerar som jag gör på enbart tanken på att behöva fejsa henne just nu.

Så jag stålsätter mig och sträcker på ryggen, tänker att om jag ser henne så kommer hon få ångra att hon satte sin fot på mitt gym just idag. Men hon är inte där. Hon har ställt in och skyllt på ett möte som inte finns. Så jag går till receptionen och får jag dom varmaste kramarna av de två kvinnorna som jag har mest respekt för i min branch. Dom vet och dom får mig att förstå att dom stöttar mig i mitt helvete och att hon, den andra, inte står högt i kurs. Det gör inte han heller. Chefen fattade tydligen hur allt låg till i torsdags när hon hittade dom på ett fik brevid gymmet. Det var därför samtalet till mig kom just i torsdags. It all make sense now.

På måndag kommer hon att kallas in till min chef. Hon kommer få höra vad hennes oproffsiga och respektlösa agerande får för konsekvenser. Min chef är en kvinna man inte vill göra sig ovän med. Inte på något sätt. Men hon är fantastisk och varm. Och hon stöttar mig. Det känns så skönt att veta.

Lite senare när vi äter lunch får jag ett samtal och när displayen visar hennes namn blir jag iskall och jag kan inte svara. Jag är inte redo ännu, jag är fortfarande för skakig och förbannad. Don't get me wrong. Jag vill prata med henne, men jag vill göra det på mina villkor och när jag är lugn och sansad. Sen ska jag glömma henne, inte låta henne påverka mitt liv igen.

Hon lämnar ett meddelande i röstbrevlådan, hon låter liten och uppgiven, hon vill prata och har velat göra det ett tag säger hon, jag vet säkert om vad, hon förstår om jag inte vill prata med henne just nu, eller om jag inte orkar, men hon vill gärna prata med mig när eller om det passar mig, så jag kan väl höra av mig, om jag vill...

Jag kommer prata med henne.
Men inte nu.
Hon ska få tänka lite till på vad hon har gjort, hon ska få höra av min chef att ingen av instruktörsbrudarna på hennes gym har någon respekt kvar för henne.

Efter det ska jag prata med henne.
Och sen ska jag gå vidare.

Med huvudet högt och rak i ryggen.
För jag förtjänar bättre.