Jag är inte som du, the re-run version

Det finns ett inlägg jag borde skriva till den som jag förrut såg på med ett rosa skimmer. Han som efter 1 år helt plötsligt bestämde sig för att ingenting var på riktigt, eller att han hade ljugit hela året. Det är fortfarande oklart vad han egentligen menade. Utan ryggrad, ärlighet och känsla för respekt kan det vara svårt att stå upp för sina ord och känslor, istället tänker man på sitt och kläcker ur sig: -Vi har aldrig haft någonting på riktigt. Vi har aldrig varit tillsammans... Nehee nej, inte det? Så nu vill du alltså INTE dela resten av ditt liv med mig som du ville förra veckan? Att vi i princip har bott ihop det senaste året räknas inte? Nehee, fel av mig. Och så var det det där med hon den andra. Som han absolut inte hade träffat. Eller hur var det nu igen? Som han visst hade träffat och som det nu känns sååååå rätt med, så var det ja...

Jag borde skriva om hur din blick flackar undrande varje gång vi stöter på varandra, om hur du inte kan hälsa längre, om hur du ignorerar mig som om allt är mitt fel, om hur du vägrar att ta konsekvernserna för dina handlingar, om hur ont det gör att bli pissad på igen och igen och igen, om hur liten du numera är i mina ögon, om hur ont det gör i hjärtat att bli sviken av den som jag för ett tag trodde betydde mest. Om hur ni krossade mig.

Jag borde ringa och be dig dra åt helvete en gång för alla. Skrika och härja och fråga hur dum i huvudet du egentligen är? Berätta hur illa du har sårat mig, mer än någon annan någonsin har gjort tidigare. Ever. Fråga hur du tänker när du bestämmer dig för att totalt bortse från mina känslor, krossar mig, och sedan förväntar dig att jag fortfarande ska hoppa och studsa för din skull? Hur du har mage att sedan ge mig skulden för att det numera är lite jobbigt att vara du eftersom mina vänner inte längre ser på dig med samma vänliga ögon längre.

Men du är inte värd all tid och energi som det skulle gå åt till att skriva ett sådant inlägg. Du är inte värd att ägna en ytterligare tanke eller fundering. Det är inte så mycket mer att göra än att gå vidare utan dig, utan din egoism, utan din respektlöshet, utan din feghet och rädsla för konfliker, och utan din icke existerande ryggrad.

Så jag låter bli.
Jag skriver inte det där inlägget som jag haft i mitt huvud sedan jag hörde om dina senaste patetiska och barnsliga ignorerande handlingar mot mina nära. Jag är inte som du. Än är jag inte blind, jag ser fortfarande. Jag ser en liten olycklg människa med ett enormt bekräftelsebehov. En liten rädd skit som inte har riktiga vänner eller relationer eftersom han inte vågar visa vem han egentligen är, innerst inne.

Så jag låter bli eftersom jag inte är som du. Du är inte värd mig och du förtjänar inte mina tankar eller ord längre.

Jag är starkare nu, jag håller huvudet högt, och min ryggrad är fortfarande intakt.

Thank Gaaaad.

Amen.