Dagen har varit turbulent.
Jag har gråtit.
Mer av ilska än av ledsamhet.
Jag har berättat allt för min chef.
Jag har ventilerat och ältat med min söta J som jag saknar, nu mer än någonsin. Cc, E, A, S2 och H har också lyssnat och analyserat, dom har vridit och vänt på mig och mina upprivna sår och hjälpt mig fokusera på som måste göras och prioriters.
Jag har pratat med min andra chef om denna nya utveckling i vår smaklösa dokusåpa som aldrig vill ta slut och jag har tagit ställning till hennes nya information och börjat fundera på hennes förslag om framtiden.
Och jag har skrivit ett mail utan att skicka iväg det, ännu.
Jag vet varken ut eller in.
Eller jo, jag vet att jag inte är värd det här. Jag vet att jag förtjänar så mycket bättre och jag är den som dragit vinstlotten, jag vet det. Men känslan av att vara bortgjord, blåst och gjord till åtlöje gnager sig fast lite och gör mig instabil. Jag pendlar mellan toppar och dalar och det är utmattande. Jag är så trött. Trött i huvudet efter all ny info, trött i ögonen efter all gråt och trött i kroppen av uppgivenhet.
Tiden läker alla sår.
Man lär så länge man lever.
Efter idag är jag fullärd känner jag.
Jag vill inte lära mig något mer nu.
Och tiden, den får gärna gå i ultrarapid.
Fortsätter den så här långsamt så kanske jag förblöder.
Och det låter så jävla tråkigt.
Jag har gråtit.
Mer av ilska än av ledsamhet.
Jag har berättat allt för min chef.
Jag har ventilerat och ältat med min söta J som jag saknar, nu mer än någonsin. Cc, E, A, S2 och H har också lyssnat och analyserat, dom har vridit och vänt på mig och mina upprivna sår och hjälpt mig fokusera på som måste göras och prioriters.
Jag har pratat med min andra chef om denna nya utveckling i vår smaklösa dokusåpa som aldrig vill ta slut och jag har tagit ställning till hennes nya information och börjat fundera på hennes förslag om framtiden.
Och jag har skrivit ett mail utan att skicka iväg det, ännu.
Jag vet varken ut eller in.
Eller jo, jag vet att jag inte är värd det här. Jag vet att jag förtjänar så mycket bättre och jag är den som dragit vinstlotten, jag vet det. Men känslan av att vara bortgjord, blåst och gjord till åtlöje gnager sig fast lite och gör mig instabil. Jag pendlar mellan toppar och dalar och det är utmattande. Jag är så trött. Trött i huvudet efter all ny info, trött i ögonen efter all gråt och trött i kroppen av uppgivenhet.
Tiden läker alla sår.
Man lär så länge man lever.
Efter idag är jag fullärd känner jag.
Jag vill inte lära mig något mer nu.
Och tiden, den får gärna gå i ultrarapid.
Fortsätter den så här långsamt så kanske jag förblöder.
Och det låter så jävla tråkigt.
1 kommentar:
Gumman gumman, ja det är klyschigt men sant att tiden läker alla sår. Skulle det inte vara så så skulle människan aldrig kunna gå vidare alla tragedier som kan hända. Men man har svårt att tänka så när man är mitt i det. Men om ett tag kommer det att blekna och du kan se tillbaka på det och känna dig stark. Bra att du pratar och ventilerar det. Få ur dig det, det känns alltid skönt.
Vill höra sen vad den andra chefen har för tankar om det hela.
Kram på dig J
Skicka en kommentar