Att vara tacksam

Jag kommer på mig själv med att le i rulltrappan på väg upp ur tunnelbanan.
Sådär stort och fånigt som jag vanligen förknippar med nyförälskelse och brukar fnysa irriterat åt. Så stort ler jag, och till min egen förvåning så nynnar jag på Robyns Indestructible.

Jag är på väg till jobbet, solen strålar och jag är så löjligt glad att jag efter jobbet äntligen ska få träffa en ny, men på samma gång, en nära vän (Eehhh jaa..Iaf i mina ögon, du vet mer än dom flesta om mitt inre trassel).

När vi träffas är det med en stor, lång och varm kram, sen armkrokar vi iväg på stan och landar i en mjuk soffa där story's berättas och klokheter förankras i mitt inre. Timmar flyger förbi och min grillade smörgås och kaffe hinner kallna framför orden som aldrig vill ta slut. Och hon lägger en förstående hand på min arm och kramar lätt mitt hjärta.

Jag är så tacksam.
För ny och för gammal vänskap.
För en ny tid.
För att det inte finns något dåligt som inte har något gott med sig.
För fina och starka meddelanden på FB och till mobilen när jag som bäst behöver det.
För att någon kallar mig modig och beundransvärd och för att en annan saknar mig och det jag en gång gav.
För att jag kommer kliva igenom det här med alla mina fina vänner vid min sida.

Och för att jag vet att jag alltid är älskad för den jag är.


Tack fina.