Näämen om man skulle ta och tralla vidare?

Jag njuter skadeglädjen med soppslev.
Utan att skämmas.

På något sätt känns det som lite upprättelse. Efter alla hennes förklaringar om hur hon verkligen kände att det dom hade var på riktigt. Att han verkligen älskade henne, på riktigt, imotsats till mig. Jag var ju aldrig på riktigt för varken honom eller henne. Eller var det bara så han sa för att få henne göra det hon egentligen visste var fel? Som hon trodde stenhårt på för att stilla sitt dåliga samvete.

Nästan tre månader, eller ja, vad vet jag, det kan ju lika gärna ha varit ett halvår, ett bortkastad jobb, brända broar och ett skamfilat förtroendekapital som numera är kört i botten. I vår krets, den som räknas.

Men det var det säkert värt.
Säkert.
Hon känner sig säkert inte alls blåst och bortgjord nu.
Inte alls.

Moahahaaa!!
Karma, It's a Bitch.