Om att vara bättre än henne

Det blev ingen käftsmäll.
Hon höll sig på avstånd och varken tittade eller hälsade på mig när hon kom gåendes mot receptionen där jag stod och pratade med J. Istället vek hon av in i cykelsalen och började fippla med en cykel på första raden och flackade med blicken mot mig omvartannat.

Hon såg mig och jag såg henne.
Blek, lite pluffsig och slapp.
Ful. Oproffsig. Osäker. Nervös.
Svag.

Precis då kläcker den nya tjejen i receptionen kommentaren:
- Men gud så vältränad du är Sandy!
Hahahaaa!! Sån klockren tajming att jag började skratta lite för mig själv och söta J som stod brevid mig gav mig en kram och viskade:
- Du är bäst Sandy, alla dagar i veckan.

Sen gick jag ned till salen och rev av en okej combatklass. Den var inte perfekt och jag var inte på topp. Mitt huvud var någon annanstans och min kropp svarade inte när jag tog i vilket gjorde att jag ändå lämnade Karlaplan lite snopen. Men bara lite.

Bussen till Odenplan kom i tid och under resan pratade jag ut med finaste Cc och satte ihop cirkelpasset. Det blev jobbigt för dom stackarna som väntade på mig på Odenplan. Dom fick lida för att jag var överladdad och stissig.

Kollegan skickade meddelande efteråt och rapporterade från omklädningsrummet att alla grabbar som varit med på passet hade varit överens om att jag är den grymmaste och bästa instruktören som finns.

Så nej,
det blev ingen käftsmäll.
Det blev bara en jävligt skön och peppande kväll för lilla, thight ass, vältränade mig och mitt självförtroende.