Långläsning på kvällskvisten...du kanske somnar om du läser...

Jag blir mailbombad.

Två mail inom loppet av 24 timmarsom båda hävdar att det finns ett kommunikationsproblem. Den ena undrar hur jag vill ha informationen som går ut till teamet i fortsättningen. Hon kommer med förslag och skriver att det bara är att komma med andra förslag om jag vill, men vi måste hitta ett sätt som fungerar på ett professionellt plan. Hon avslutar med att förklara för mig att "oavsett vad du anser om mig som människa så ingår kommunikation i jobbet på gymmet". Näähää?

Själv tycker jag inte att vi har ett problem. Hon mailar inte mig och jag har hittills fått all information som jag anser att jag behöver genom andra kollegor och min faktiska platschef. Ungefär så som hennes förslag såg ut. Varför förstöra det som redan fungerar? Men visst om hon anser att vi har ett problem med kommunikationen så kan jag väl komma med ett förslag. Vad sägs om detta? Om du mailar och kommunicerar med mig nästa gång du knullar bakom min rygg så är det okej att du lägger till mig på din lilla lista. Så. Och nej, jag har inte skickat det ännu för jag vill vara lite mer proffsig i mitt svar och har en känsla av att jag borde fila lite mer på det innan jag skickar iväg det.

Det andra mailet började med den positiva meningen "Eftersom du vägrar prata med mig så får jag väl skriva istället". Sen fortsätter det i samma stil, med antagande om att det väl numera är rätt oaktuellt för mig att följa med på konventet, om att hela grejen faller om vi inte kan ha vår kemi som vi hade förrut, att det skulle vara värdelöst om jag inte följde men att det nog var bäst om det gick att byta. Om jag följer med "och lyser hat så blir det skit både för dig och för företaget". Näähäää?

När jag sedan kommer till gymmet och han för första gången sedan mitten av Januari faktiskt tilltalar mig så blir jag lite ställd. Han säger att han har mailat mig och jag säger att jag sett det. Han frågar om jag tänker svara och jag säger att jag inte riktigt förstår vad han menar med sitt mail. Så vitt jag vet har jag inte vägrat prata med honom, jag har ju inte fått chansen eftersom han inte varken har sagt hej tidigare, ringt eller messat eller på annat sätt försökt att prata med mig...Så han kanske kan börja med att ringa mig om han har något han vill säga? Huh, vad sägs om det? Han hävdar att han har ringt och jag kan inte annat än skratta, tar upp min mobil och tittar på den, säger att nej det har du ju faktiskt inte gjort, det har inte funnits några missade samtal från honom.

Han får några minuter över där och då, vi sätter oss i två fåtöljer och jag frågar hur han tänkte när han skrev mailet. Jag har inte vägrat att prata med honom mer än vad han har vägrat prata med mig. Det har jag tydligen visst och han vet ju att jag inte vill prata med honom eftersom jag inte har tittat på honom eller sagt hej sen i Januari. Jahaja, och vad kan det bero på måntro? Det vill han inte prata om nu, det kan vi inte reda ur så här snabbt, han vill bara veta om vi ska vara professionella och köra eller om jag vill stanna hemma, han har nämligen inga problem med att hålla isär privatliv och jobb. Inte det? Okej, med det har jag, jag har ju nu förstått att han har pissat på mig sedan i höstas och insett att han inte har någon respekt för mig över huvud taget, det får mig att tveka på om jag kan jobba med någon som jag numera inte heller har någon respekt kvar för. Lite protester kommer och svordomar över att alla andra snackar för mycket skit. Ungefär här brister det lite för mig och jag ber honom sluta förneka att han inte gjort något fel när det finns sms som visar motsatsen, att han ljugit om mig, och för mig, och detta medan jag fortfarande hade hans nyckel och han sa att han ville dela resten av sitt liv med mig.

Hans svar blir: -Har jag sagt det? Att jag vill dela resten av mitt liv med dig? Jahaa..Sedan himlade han med ögonen skakade på huvudet, och frågade när detta skulle ha ägt rum.

Stum. Tom. Va? Tvivel virvlar runt i mitt huvud innan jag svarar att ja, det har du, efter att du kom hem från din semester i slutet av November sa du det till mig. Efter att du skrivit meddelanden till mig att jag var världens bästa och ingen kunde mäta sig med mig och att du hade insett att du ville vara med mig och ingen annan...Mer himlande med ögonen och lite skakningar på huvudet innan han lämnar ämnet med att säga att jag fortfarande tycker jag är världens bästa, det finns ingen som är bättre än mig på det jag gör i gruppträningssalen och han vill fortfarande jobba med mig. Huh?!

Hans mentor kommer och han reser sig för att gå, säger att det är ju bra att vi kan prata iaf, då kanske han kan ringa. Jag säger att det är väl helt fantastiskt att vi kan prata, jättebra, verkligen. Sen lägger hans mentor sig i samtalet och jag stänger av lite eftersom jag inte orkar lyssna på två idioter samtidigt. Först ber jag honom dock bete sig som en vuxen och sluta upp med att skicka hälsningar via mina vänner i fortsättningen. Om han har något att säga mig kan han själv öppna käften istället för att skicka sina skitmail.

Så nej, jag har inte dött.
Jag har bara haft annat att tänka på.