Jag kom till ögonkliniken 5 minuter innan utsatt tid och blev slussad genom dörrar och omklädningsrum. På med operationssjkorta och ett supertrendigt hårskydd. Fick en droppe knark i ögat och pratade lite restriktioner med syster Lena. Hon sa åt mig att inte träna under 1 vecka samt att dricka mycket vin. Hon var supertrevlig. Sedan fick jag träffa läkaren Anders som undrade om det var första gången och när jag svarade ja så drog han in ett djupt andetag och ojjade sig lite om att det måste vara läskigt för mig då?
-Eeehhh, neee, det tycker jag inte, sa jag...borde jag det? Det här är det enda som dom säger hjälper så kör på för fan, tryck in allt du har...eller?
Mer skratt, mer beröm för min fina inställning, men vad ska jag göra då? Ska jag vara orolig och må bajs för det här eller ska jag rycka upp mig och gilla läget? I choose alternativ två.. Tillåter mig att må dåligt men inte länge. Då blir ju inget bra.
En bedövningsdroppe senare låg jag i operationsstolen och snälla Lena förklarade att jag skulle få ett skynke över ansiktet och en platshinna över ögat med lite klister som skulle hålla i ögonfransarna. Sedan spärrades ögat upp, mer bedövningsdroppar, en bomullstuss med ännu mer bedövning och sedan sprtutan. The needle. Jag såg den i ögonvrån men kände att det var bättre att stirra in i den supersköna lampan och blända mig själv lite. Läkaren did his thing, tryckte in skiten och sprutade medicinen längst bak i ögat. Det kändes. Hela ögat darrade till, typ som en rysning fast i ögat. Märklig känsla , men den försvann snabbt. Pang bom, klart!
Lite kaffe och bulle som plåster på såren med gamlingarna och sedan strosade jag hem till mitt.
I made it,
och jag blev inte blind på kuppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar