Att få panik en fredagseftermiddag

Gaah!

Hur tror du man mår när man tittar i spegeln och inser att ögonvitan har ändrat form och är på väg ut ur ögat över det nedre ögonlocket?

Man mår skit kan jag säga. Skit, skit, skitdåligt.

Sen tar man sig i kragen och ringer till ögonkliniken man var på tidigare på dagen för lite råd. När telefonsvararen säger att telefontiden är stängd blir man lite irriterad, men blir kopplad till sjukvårdsupplysningen, som inte kan hjälpa. Istället blir man kopplad till växeln på ögonkliniken, som säger att retinamottagningen är stängd men att hon kopplar till ögonakuten. Ögonakuten tar uppgifter och säger att dom kopplar tillbaka till växeln och retina. Växeln kopplar till sekreterare på retina som meddalar att du måste ringa om och be om att få komma till sjuksköterskorna istället. Det är ungefär nu som klumpen i magen blir till en jävla stenbumling och du vet att tårarna rinner från höger öga fast du inte känner dom. Springer till spegeln och kollar om ögat sitter kvar, ringer växeln igen som nu även hon börjar tycka att detta är löjligt och ber en vänta medans hon ringer på ett specialnummer, där man får svar men ingen hjälp och återkopplad till växeln. Nu gråter båda ögonen förresten, i panik. Full on Panic! Såå..

Växeltjejen blir min bästa vän när hon till slut får tag på en sköterska som i sin tur gesnast tillkallar läkare Helena och finally lite peace i magen.

-Hej, jag heter Sandy, jag har fått en spruta i ögat idag och nu ser det ut som om min ögonvita har ändrat form och är på väg ut genom ögat. Ska det vara så eller ska jag vara orolig?

Dr Helena var lugn och förklarade att det kunde vara en reaktion på medicinen eller sprutan och att det viktigt att jag försökte hålla ögat fuktat. Genom att lyfta ut det undre ögonlocket och lyfta upp det öv er ögonvitan regelbundet samt att blunda så mycket som möjligt. Will DO! Dr Helena kollar upp mig senare om ögonvitan rinner ut mer, ännu var det tydligen ingen fara på taket.

Jag brukar rycka upp mig, gilla läget och satan och hans morsa. Men när min ögonvita var på väg ut ur ögat fick det fan vara nog med att var modig och ha en bra inställning. Så jag kröp ihop till en liten boll och grät tills det inte fanns tårar kvar i ögonen. Nu känns det bättre. Ikväll blir det mer terapi med sjuksyster Mary.