Att älska Fan

Jag var bokad av ett gäng träningsbloggerskor att köra ett crossfitpass med dom idag på Sportlife Odenplan. Moahaha! But why not?

Dom fick ett grymt pass och jag var grymt imponerad över att en del av dessa tjejer slet som djur för att klara sig igen passet. Sånt gör mig lycklig och inspirerad. Här kommer en liten blond sak med rosa linne och rosa skor, hon står med armarna i kors och tittar skeptiskt på banan. Tabata who?

Hon ger sig i kast med första stationen och jag ser hur hon sliter efter 4:e rundan av 20 sek jobb. Hon hänger som en lite trasa i stången och klamarar sig fast med ren vilja. Hon har fyra stationer kvar och skräcken inför resten av banan kan utläsas i hennes oskyldiga röda lilla ansikte.

Men hon ger sig inte, hon hänger kvar, kämpar på och tragglar sig vidare. Det kanske inte är graciöst, det kanske inte är tekniskt perfekt, det kanske inte gör något. Hennes linne är mörkt och hennes ansiket har gått från rött till vitt, hon skakar och hon grinar illa på sista vändan på sista stationen. Men hon klarar det. Hon gav inte upp. Hon slutade aldrig att försöka. Hon överlevde.

Och när jag frågar vad dom känner efter passet kommer det bästa betyget jag kan få.

Fy Fan.



Nu läser jag bloggar och blir varm inombords för alla fina ord om passet och om mig som instruktör. Jag är grym (moahaha) och har inspirerat till att pressa kroppar dit dom aldrig tidigare varit. Dom lämnade salen starkare inombords än när dom klev in, och jag lämnade Sportlife med ett lättare hjärta än tidigare.

Det var det här jag behövde för att vända på bladet,
Fy Fan.