Jag har kommit på att jag aldrig kan ge mig. Min tävlingsinstinkt är som ett tonårsstånd. Den slår till flera gånger om dagen, överallt. Spelar ingen större roll vad det gäller. Poff säger det bara och så smäller det till.
Jag hoppar mest och bäst upp och ner för en låda, eller springer snabbast fast min kropp skriker åt mig att jag borde gå. På ren ochskär vilja vägrar jag ge upp. Jag lyfter tyngst och sjunger by far bäst i hela världen. Nåja. Jag kör bäst, jag har tjockast hår, jag har de största läpparna, barnen gillar mig bäst och jag är en jävel på att laga mat. Och jag är världens bästa vän. I could go on men då skulle det bli lite föööööööhhöööööör ego.
Nu till mysteriet.
Varför är det bara jag som vet det här? Och varför kan jag inte nöja mig med att bara vara medioker ibland? It's a cööööörse I tell you. (Bäst på att använda svengelska fraser lagom mycket och på rätt sätt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar