Så Mycket Bättre

Jag är trasig.

På riktigt.

Min finaste säger att jag sörjer något som gått bort och inte finns mer. Som kanske aldrig kommer finnas mer. Och jag tror henne. Jag håller mig för mig själv och pratar med mina närma, så mycket som det nu går att prata. Ibland går inte ens det. Det enda jag kan göra är att släppa på känslorna och låta det riva och slita och låta tårarna strömma fritt. Som nu.

Vi har pratat idag. Vi måste styra upp Åre. Vi måste planera och det kommer olägligt. Allt kommer alltid olägligt säger han. Han säger att han aldrig mått så dåligt och frågar hur jag mår, jag frågar om han vill höra sanningen eller om jag ska ljuga. Och så skrattar vi uppgivet. Det är en av de saker som jag saknar mest. Att få skratta. Vi kan alltid skratta, få varandra att skratta hejdlöst, även nu, mitt i allt elände. Sen pratar vi bara jobb men lyckas inte boka in det där mötet. Det får bli imorgon. Eller nått.

Jag skurar mer träplattor, jag lägger pussel på badrumsgolvet, jag tvingar mig själv att äta och dricka, fryser in matlädor, tvättar och plockar disk. Och jag känner allt som känns. Tungt men ändå förlösande på samma gång.

Sen börjar äntligen Så mycket bättre. Sista avsnittet och jag hoppas på gråtkalas. Ännu mer. Bring it or fuck off. Det är skönare efteråt har jag märkt. Och Lasse är så söt och påminner så mycket om pappa. Och Petter och Petra och Plura är mina nya kärlekar och Lill-Babs och Thomas känns härligt störda hur det än är...

Och när reklampausen kommer och signaturmelodin spelas känns det Så Mycket Bättre.

Men det blir bättre om vi är tillsammans..
Det bli bättre för o'o'oss...

Hej ilskan!

Jag älskar Biggest Loser.
Om någon har missat det så let me tell you. Jag älskar Biggest Loser. Allt med programmet ger mig rysningar. Från tjockisarna som gråter första dagen när dom inser vad dom gett sig in på till tjockisarna som gråter av smärta när dom väger in sig och inte har gått ner så mycket som dom hoppades på. Älskar Jillian Michaels och Bob Harper och deras syn på hälsa, träning, livsstil och helhet. Och jag gråter av lycka när tjockisarna lyckas övervinna sina rädslor, tar tag i sina problem och faktiskt går ner i vikt. Speciellt gråter jag när någon otippad gör något extraordinärt. Som när O'Neal gjorde 10 armhävningar på ställningen som egentligen bara var menad för dom starka och unga pojkarna. Då gråter jag som ett barn och ryser av lycka. Fina, fina pappa O'Neal.

Så gissa hur lycklig jag var ikväll när finalen sänds. Jag har haft en pissig vecka, en nattsvart gårdag och en jobbig dag inombords. På vägen hem vänder mitt inre till något ljusare då jag kommer på att finalen borde vara ikväll. Så jag skuttar förbi min lilla kiosk och hämtar upp mina dammsugarpåsar som kommit på posten, jag sjunger mig igenom Coop Nära som rånar mig på mina pengar i vanlig ordning. Det gör liksom ingenting ikväll för jag ska hem och titta på finalen! Tadaaa!

Kommer hem fem minuter innan det börjar, hinner precis göra iordning min kvällsmat som jag nu faktiskt har aptit för, och sätter mig ner i soffan och tänder ljus och virar in mig i filten. Finally. Det börjar. Jag ryser. Jag gråter när dom visar klippet på Vicktoria som säger att hon aldrig känt sig som en värdig dotter, eftersom hennes föräldrar förtjänar ett vackrare barn. Sätter lite kyckling i halsen och hickar när Sunshine berättar om hur stolt hon är över sin pappa O'Neal som nu kan gå uppför trappan hemma utan att blinka. Buhuuu. DET ÄR JU SÅ FIIIIINT OCH BRAAAAA!!

Sen kommer det reklam och jag inser att det här måste vara ett extra långt program eftersom dom bara vägt in hälften av deltagarna ännu och klockan närmar sig åtta...Ååååhhh vad härligt! Två timmar Feelgood och endorfiner när jag som bäst behöver det!! Det vänder nu! Känner ni, det är min tur att må bra nu! Tralllaallaaaa!!





JAG HATAR KANAL 5!!!
Hur fan kan man INTE sända HEEEELAAAA finalen!?!? Era jävla stolpskott!!! BUT WHY?!?!?! Varför gör ni så här mot mig?!?! Och nej, jag tycker inte att jag överdriver. Snarare tvärtom. Jag är snäll och mesig som vanligt men går iaf in på kanalens hemsida och lägger en kommentar liknande den här ovan. Ha! där fick dom. Idioterna.

Så nu sitter jag här i soffa, hålögd och tom igen. Och allt är kanal 5:s fel. Om det inte var för deras utvecklingsstörda programansvarige asshole till man (för det måste vara en man som är så här korkad) så hade jag myst i soffan hela kvällen, gått och lagt mig i tid och drömt fina drömmar vid det här laget. Men nej, visa inte hela finalen. Visa skit istället! Det var så dåligt på tv efter denna besvikelse så jag var tvungen att dammsuga, våttorka golven, skura badkaret, rensa avloppet och riva ut hela trägolvet i badrummet och skrubba plastmattan under på mina bara knän och utan diskhandskar. Jag fick använda plastpåsar istället.

Jag hatar kanal 5.

Ljusglimtar

Tack för att du svarade igår när det var nattsvart och jag insåg hur trasig jag är. Du är så fin mot mig och jag är så glad att du finns i mitt liv.

Tack för att du tog dig tid att läsa och kommentera, på vilket sätt det än var. Det känns som bomull i hjärtat att bara veta om att du finns där, om än bara i periferin.

Tack för virituella samtal på FB med pepp, omtanke, värme och kärlek på avstånd.

Tack för att du finns.

Världens bästa vänner.

Precis vad vi behöver..

Och så kom det ett jätteroligt mail med inbjudan att presentera på ett konvent nästa år i slutet av Maj. Till oss, vi som inte ska ha någon kontakt nu, till oss kom inbjudan. Fan. Det är verkligen ascoolt att bli injuden till sånt här, det är roligt att få göra repotage till träningsguiden som kommer ut nästa år och det är skitkul att vårt lilla projekt har blivit så stort på mindre än ett år!

Det är ju hur coolt som helst!

Och ändå sitter jag här med en knut i magen och vill inte höra av mig till honom nu.
Inte just nu. Sen kanske det går hur bra som helst. När konventet är kommer det säkert ha hänt en hel del inom mig...då kanske jag klarar det. Men inte nu.

Varför nu?!?

Har dom ingen fingertoppskänsla för brustna hjärtan där uppe i Åre?!?!

...

Halle och luja!

Det damp ner ett återbud i mailen.
Så nu är det bara minus sex rum på min lilla krislista.
Då kanske jag inte behöver bli med sambos igen till vårterminen.

Så här kan vi ju inte ha det...

Nu måste vi rycka upp mig.
Ta mig i kragen och se solen bakom alla jävla moln som inte ger med sig det minsta lilla för tillfället. Gårdagskvällen spenderades med gråten i halsen och förtvivlan i blick. Han fick lyssna och jag fick prata och säga allt det som jag inte fick sagt under lunchen. Och han fick förklara mer vad han egentligen menar med det han säger och känner, och jag fick ur mig att jag inte vill vara hans vän. Att jag inte kan ha någon kontakt med honom nu och att jag inte kommer svara om han ringer och att jag inte kommer hoppa och studsa på gymmet dom kvällarna som vi eventuellt kommer ses där.

-Men baby, tänk om jag ångrar mig då? Jag kommer ju vilja ringa dig om några dagar...

Ja, eller inte.
Schitzo.

Lunch

Hejdå, hejdå.

Nyckeln är åter inlämnad.



Jag mår bajs.
Diarée typ.

Förstår du vad du har gjort?

Jag kommer på mig själv med att gå och vara arg och bitter. Jag kommer på mig själv med att tro det värsta hela tiden. Jag tänker att jag minsann ska visa dig, låta dig smaka på din egna medicin. Och då kommer skuldkänslorna för att jag känner såhär, att jag tänker sådär. Jag är en dålig människa. En liten, sniken och hopplös liten skit som inte fattar någonting.

Och sen blir jag ledsen.
Riktigt ledsen i ögat och det är nära att jag låter det sippra fram, smärtan.
Då tar jag mig i kragen och förbannar dig igen.
Det är ditt fel.
Det är du som förstört allt.

Det är du.

Så mycket bättre..

Jag sitter i skiten på jobbet. Och det är inte mitt fel, bara lite. Bara två ungefär. Två tar jag på mig.
Ligger sju rum minus nu till vårterminen och har lite ont i magen. Det vore ju tråkigt om jag skulle behöva kasta ut någon i kylan i Januari liksom. Så nu tänker jag inte på det. Eller jag försöker att inte tänka på det. Det kommer säkert att lösa sig tills dess det är dax för inflytt...säkert..

Distraherar mig med Så mycket bättre på Tv4 Play.

Och är fortfarande kär i Petter.

Gårdagens bästa beslut

Jag glömde en liten flaska med Dermalogica rengöring hos Mr i veckan. Den som jag använder innan tvålen för att bland annat få bort min vattenfasta mascara. Kom på det igår kväll samtidigt som jag insåg att mina ägg var slut och jag inte hade några rårörda lingon eller annat gott till gröten.

Så, ingen frukost och inget ta bort smink grejsor. Utan min pre-cleanser ser jag ut som en panda om jag försöker tvätta bort sminket utan oljan. På morgonen ser det ut som tre svåra år har lagts till under ögonen. What to do?

Självklart sov jag med mitt smink på hela natten och tog en sovmorgon imorse. Hoppade bara in i duschen och var klar på en kvart eller två.

Fy fan vad skönt det måste vara att vara man och inte behöva göra mer än så på morgonen! Frukost kan man hitta bra ute på stan eller för min del på jobbet. Mycket mysigare och ingen disk att ta hand om eller plocka fram och tillbaka...

Fråga: Hur lång tid tar du på dig på morgonen innan du kliver utanför dörren?

För snygg för att sitta hemma...

Jag myntade ett uttryck i somras.

Vi var några tjejer som drog ihop en middag hux flux.
Anledningen kommer jag inte ihåg och jag tror inte ens att vi hade någon, vilket heller inte behövs...Äta ska man ju göra varje dag så varför inte tillsammans och med några glas vin till.

Iaf, när vi så satt och skålade och hittade på olika anledningar till att fira en alldeles vanlig onsdagkväll tittade jag mig runtom bordet på brudarna. Uppkittade i klänningar, klackar och lipgloss...snygga som få och helt fantaboulösa var vi. Så min skål blev enkel:

-För oss och för att vi är för snygga för att sitta hemma!

Taadaaa! Hepp, hepp! Sen gick vi ut och några hånglade i baren på East och andra köpte drinkar för 2500 spänn eftersom vi inte bara var snygga utan vi var jäkligt independent också, independent med egna pengar som vi självklart ville spendera för att dra vårt strå till stacken och vända finanskrisen.

Lite så känner jag mig idag också.
Vi har personalfest med gymmet ikväll och min tanke var att skippa den och istället ta en lugn hemmakväll framför tv:n och planera lördagens cirkelpass. Gå och lägga mig tidigt och vakna utvilad...blablablaaa! Nu sitter jag här på jobbet och kanske måste tänka om...Jag behöver inte göra av med lika mycket pengar och jag behöver inte komma hem lika sent (eller tidigt) som förra gången...Men jag är fortfarande för snygg för att sitta hemma.

Så det så.

Har försökt sätta rubrik i en kvart men det blir inte bättre än så här, f'låt...

Av snart ett år har den sista tiden varit riktigt dålig.
Sucky sucky shit shit. Tack och hej då, hejdå.
Buhu.

I förra veckan verkade det vända.
Det var precis som vår första tid.
Som jag har saknat den.

Sen kom denna veckan, och det
stora svarta hålet tillbaka.

Inte lika stort som tidigare,
men så mycket djupare.

Just nu behövs det så lite för att
förstöra så mycket. En blick, ett ord
eller en tanke raserar det som redan
är på väg att spricka.

Fråga: Hur länge ska man hålla fast i det som en gång var det bästa som fanns?

Ditten och datten

Jag shoppar loss.
På webben.
I eftermiddag tänker jag shoppa IRL.

Bara till mig var tanken först men nu inser jag att jag kanske borde fixa lite julklappar till mina ingifta släktingar i Californien. Och så lär jag ju köpa massa fina grejor till min nya brordotter...så hon förhoppningsvis kan snygga till sig lite. Som det är nu är jag lite skrajsen att träffa henne, hon är inte söt någonstans än så länge.

Fråga: Varför lägger man upp fula bilder på sina barn på nätet?

"För idag i alla fall..."

Imorse fick jag tillbaka "min" nyckel.

Åhååhhh vad romantiskt!